Det var en man, han var modig och orädd men hans mamma oroade sig för honom. En dag fick han höra om ett hus som ingen kom ut ifrån om man väl hade gått in, han skrattade bara... Nästa dag bestämde han sig för att gå in där för att visa alla att han var så modig som han sa. Han gick långsamt in i huset... så fort han satte foten över trösklen blev det molnigt och mörkt som mitt i natten. Han gick igenom första rummet och fram till ett skrivbord, det låg en dikt där. Han började läsa: På dagen är solen här och allt är bra, då kan man skratta och vara glad. Men när mörkret kryper fram blir allt svart, jag oroar mig var enda natt. Men hjälp där är ju en... det såg ut som att den som skrivit dikten blivit plötsligt avbruten. Han tittade ut genom det svarta fönstret...Då kom en blixt och i ljuset av den såg han till sin fasa en hundkropp med... med ett mänskligt huvud. Han ryckte till. En ny blixt, varelsen var inne nu. han kände att något bet tag i hans ben, det drog honnom mot väggen. varelsen tryckte sig mot väggen och den vek sig. Dom föll. Varelsen var tvungen att släppa taget när dom föll så manen var fri nu. Det kom en blixt till och i skenet av den såg han högar av benknotor vars ursprung var svårt att veta. Då kände han en tung tass på axlen, det blev för mycket för honom. Mannen som aldrig varit rädd dog av skräck.

vi tror på spöken och det finns.